Och ut kom en korv

Jaha, Selmas tur nu då. Den här lilla storyn är inte lika känsloladdad som Noras ankomst, dock jävligt lång.

Vet inte riktigt vart man ska börja, men jag var ju iaf gravid lite för länge, närmare bestämt 5 dagar över tiden.

Både Nora och Leon har kommit tidigare, Nora v34 och Leon v38, så att vara gravid i 41 veckor kändes som en eeeevighet för min del.

Jag/vi hade självklart försökt med allt för att få igång förlossningen, men självklart så är allt bara bluff. Råkar förlossningen starta efter att man tex har sprungit i trappen 100 gånger så är det bara ren tur.

I väntan på min tid hos barnmorskan den 3 decembec för en hinnsvepning så sökte jag på internet efter nya saker som kunde få igång en förlossning och här måste jag nog råda er som inte är så rutti, gör inte allt som folk föreslår, tex folk på sajten familjeliv, ooooh lord vilka sjuka människor det finns alltså. 

Nu vet jag att ni tänker att jag är rutinerad på det här med att föda barn, men det är jag inte.

Nora-akutsnitt, pga havandeskapsförgiftning.

Leon-igångsättning, pga havandeskapsförgiftning.

här väntade jag mitt tredje barn och undrade hur fan man vet när det är dags!?

Jag hade verkligen inte en aning. Jag hade ju liksom aldrig varit med om att det startade av sig självt, en så kallad normal förlossning.

Jag hade känt ett evigt "ilande" down there rätt mycket sista veckan och att bebisen verkligen borrade ner sig i bäckenet, men sen då!?

Vi kan börja den 1 december 2009 då "proppen" gick. Jag tänker inte gå in på vad det är eller så, utan ni som vet, vet helt enkelt och ni som inte vet får googla.

Mmm, jag blev iaf skiiit glad, hoppade, eller rullade då, fram till datorn och googlade den sortens proppar direkt.

Dammit! Det kunde ändå dröja ca två veckor tills förlossningen startade.

Jag ställde in mig på att jag alltid skulle vara gravid, ungen skulle aldrig komma ut...

Jag började känna mig rätt bekväm i min gravida kropp och insåg att jag aldrig mer skulle få se mina fötter eller mitt kön annat än i spegeln.

Den 2 december var jag extreeemt trött. Vi hade en avtalad tid för att skriva faderskapspapper vid 08:00 på morgonen. Det kändes som att jag gick i sömnen.

När vi kom hem så försökte Daniel få med mig ut och fota frostiga blommor men jag gick och lade mig och sov, (äcklig, jag vet) jag däckade direkt och sov i flera timmar.

När jag gick upp runt 13:00 tiden och gick och kissade så tyckte jag skymta lite blod på pappret, jag blev skit glad! Sen gick jag och kissade flera gånger fast jag inte ens behövde för att jag ville se blod (Ja, ett tecken på förlossning då alltså), men inget mer på hela dagen.

På kvällen runt 22:30 tiden hittade jag en rolig räknegrej på internet, där man kunde klocka sina värkar.

Jag lade till den bland favoriter och tänkte att det kunde ju vara skit bra.

Jag hade lite sammandragningar som inte gjorde ett dugg ont, så jag testade lite så att jag skulle veta hur jag skulle göra med räknaren när det verkligen var dags.

Jag tyckte att det var jätte kul och körde på lite under ca en timma.

Jag skrattade lite och sa till Daniel att jag hade haft sammandragningar, helt oregelbundet i en timma.

Ibland 6 minuter emellan, ibland 3 minuter och ibland 10 minuter.

Han frågade om det verkligen inte gjorde ont något alls, men det gjorde det inte, tyvärr...

Jag stängde av datorn för klockan var runt halv tolv och vi gick och lade oss.

Fullmåne var det. Det föds fler barn under fullmåne sägs det, men inte för min del tänkte jag, jag skulle ju vara gravid för alltid.

När jag hade lagt mig kände jag fortfarande att sammandragningarna kom, tätare och tätare.

Fan, jag som hade stängt av datorn och orkade inte gå upp bara för att starta den igen, så jag låg kvar i sängen.

När man är inom förlossningstiden så blir man lite sjuk i huvudet skulle jag kunna påstå.

Man inbillar sig att det är på G hela tiden, känner efter om det kanske, kanske gör liiite ont och dags att föda.

Man tänker: Nu då!? Nu då!? Nu då!? Hela tiden.

Så jag vågade liksom inte hoppas, så jag tänkte, äsch, jag inbillar mig bara.
Fast helt plötsligt, så tyckte jag att det kanske, kanske gjorde lite "ont" så jag började klocka mina sammandragningar med mobilen.

Efter en liten stund petade på Daniel och sa:

- Nu är det typ 3 minuter mellan sammandragningarna, och det gör kanske ont.

Daniel som försökte sova suckade och sa:

- Stäng av den där mobilen och ring till förlossningen och se vad dom säger istället.

- Jag kan väl inte ringa till förlossningen när jag inte ens har ont! Vad ska jag säga!? "Hej jag har inte ont men jag skulle gärna vilja föda barn nu".

Jag slutade klocka mina sammandragningar och gick och kissade istället, inte för att jag var kissnödig, utan för och se om det kanske, kanske kom någon blod på pappret (man är som sagt lite störd), men nix.

Klockan var nu ca 00:00 och jag tyckte nog att sammandragningarna kanske gjorde lite ont.

Jag var livrädd för att missa EDA:n (bedövning) för den tog aldrig när Leon föddes och det gjorde ju skit ont så nu ville jag gärna vara bedövad en gång.

Så jag tänkte, äh, va fan jag ringer till förlossningen och ser vad dom säger.

En barnmorska svarade och jag sa:

- Hej, det är så här att jag skulle fött barn för 5 dagar sen men har inte gjort det än, men nu kanske jag har lite ont.

Hon frågade massor frågor och jag svarade. Hon sa:

-Du har nog haft en teckenblödning så packa i ordning dina saker och kom in när du känner för det, så tittar vi på dig.

Jag gick in till Daniel och sa att vi skulle åka till förlossningen, han studsade upp direkt och såg fantastiskt glad ut.

Nu började jag få lite ont vid varje sammandragning som kom regelbundet var tredje minut och varade i ca 45 sekunder, så nu tänkte jag att det var förvärkar, för det hade jag inte haft under hela graviditeten så det skulle man väl ha först innan det var dags för någon förlossning. Jag hade alltså inte fattat att det var på g här, utan trodde att jag skulle ha förvärkar i några dagar nu först.

Vid ca 00:30 ett så skickade ett sms till mamma lite på skoj bara för att se om hon vaknade. Hon skulle nämligen vara barnvakt åt Nora och Leon om vi skulle behöva åka till förlossningen. Hon svarade direkt , ha ha! Hon hade rävsovit i över en vecka stackarn.

Jag skrev att hon kunde komma men att hon inte behövde stressa, utan att hon kunde packa, ta det lugnt och köra försiktigt (hon bor ca 3 mil härifrån och det var halt).

Nu hade jag börjat få lite onda värkar så jag bad Daniel sätta på mig TENS apparaten.

Varje värk gjorde ondare och ondare.
00:45 förstod jag att jag förlossningen nog hade startat

Jag stod framåtlutad över sängen (vi har en rätt hög säng) med huvudet ner i täcket och andas mig igenom en värk, då vettni, då kommer Daniel och ställer sig bakom mig, glad som bara den, grabbar tag i mina höfter och ja, juckar!!!

- What!? Här står jag och försöker föda barn och så kommer han och juckar! Helt fel tillfälle, heeeelt fel.

Vi hade ju självklart kläder på oss alltså och konversationen därefter blev rätt rolig ändå faktiskt.

Klockan hade nu blivit 01:00, och jag hade ont och tyckte att min mamma borde vara framme snart.

Jag fick ett sms, som Daniel fick läsa för att jag hade en värk. Det var mamma som skrev det att hon hade blivit stoppad av polisen för nykterhetskontroll, hon sa självklart att hon hade bråttom för att hennes dotter skulle föda barn, polisen hälsade lycka till och mamma fick åka.

Daniel fick svara för att jag hade en värk igen. Jag bad honom skriva att hon gärna kunde få skynda sig lite nu.

Åååh, vad jag ångrade att jag hade sagt att hon kunde ta det lugnt.

01:15 kom mamma, jag försökte säga allt som gällde med Nora och Leon på morgonen, när skoltaxin kom och när dom skulle hem osv. Nu var det ca 2 minuter mellan värkarna och jag hade skit ont och tjöt lite, (grät alltså) så mamma sa bara:

- Jajaja, åk nu, åk nu!

Vid 01:41 kom vi in på förlossningen. Självklart hade jag flera värkar i bilen, på parkeringen, utanför porten, innanför porten och i korridoren, ja hela tiden. Men fan vad jobbigt att åka bil alltså, all eloge till er som har mer än 10 minuter till förlossningen.

Det första jag sa var EDA, jag ska ha EDA!

Jadå, fick jag till svar, vi måste bara kolla lite grejer först.
Jag hade ju bara ca en timma tidigare varit helt lugn i telefonen och nu kom jag in och "påstod" att jag hade skiiit ont, jag kände mig inte helt betrodd kan man säga.
Det kändes som att dom jobbade i slow motion.

Först ska dom göra den där långdragna ctg kurvan.

Den mätte fel hela tiden, för att jag inte låg stilla. Om man tänker på hur ont jag hade så tycker jag att jag låg rätt stilla.
Jag låg inte och sprattlade alltså, utan åmade mig mer.

Efter ca en halvtimma inne i undersöksrummet så gav barnmorskan upp, hon nöjde sig med det hon hade fått fram.

Hon gjorde en gynundersökning (äntligen!) och konstaterade att jag var öppen 7 centimeter och en hinnblåsa som var stor och buktande.
Här slutade dom jobba i slow motion.

Jag skulle in till förlossningen, direkt!

Jag sa:

- Jag vill ha EDAAAAAA! 

Barnmorskan sa:

- Jennie, du kommer inte hinna det, det här kommer gå jätte bra.

Jag började tjuta. Hon menade alltså att jag skulle föda ett barn till utan bedövning!

In på förlossningen och in i dimman - hej lustgas!

När jag skulle lägga mig i sängen så var det som så att jag fortfarande av någon anledning hade TENS apparaten på mig, helt menlöst vid det här stadiet. Undersköterskan och Daniel började fippla med sladdarna, så mitt under en väldigt, väldigt ond värk så får jag även massor stötar över hela ryggslutet.

Ett tips, släng den där apparaten åt helvete innan ni kommer in på förlossningen.

Jag fick välja om hon skulle ta hål på hinnorna eller inte.

Jag frågade vilket som skulle få ett slut på smärtan fortast. Hon sa att det var om hon fick ta hål på hinnorna.  
02:39, direkt när vi kom in i förlossningsrummet så var jag öppen 9 centimeter och

02:40 tog hon hål på hinnorna.

03:00 fick jag krystvärkar OCH kramp i hela mitt högra ben.
Runt 03:15 skrek jag att dom skulle slita ut bebisen. Jag vet ju att det finns verktyg för sånt, men det gjorde dom inte... Hon kom inte ut, det kändes verkligen som hon satt fast.

Det brändes rätt bra kan man säga.

03:20 sa jag till Daniel att ta fram kameran, fort! Det hinner jag väl inte nu säger han då. Klart fan du hinner, bara gör det nuuu!!!

03:21 Efter ett antal krystningar kom sötkorven ut.

Latkorven hade inte roterat, så hon kom ut i vidöppen hjässbjudning, AJ!

Runt klockan 01:00 fick jag alltså ordentliga värkar, det var då jag förstod att det var dags, (ja, jag kanske är lite trög) men jag hade ju inte tänkt att jag skulle ha en bebis på bröstet efter 2 timmar och tjugoen minuter.

Jag fick alltså för första gången uppleva en helt normal graviditet, som avslutades med en helt normal förlossning, lovely!

Imorgon är det här exakt ett år sedan, alltså om exakt fyra timmar.

Blir man nostalgisk, ooh, yes!