Födelsedagen, hur gick den till egentligen?

Detta har snurrat lite extra i min hjärna dessa dagar.

Efter att ha spytt varje dag i 30 veckor, så hade jag mått bra i ca 3 veckor.

"Morgonen" den 10 november 1999 var jag gravid i v33+5, hade jag sovit 16 timmar, klockan var närmare 15:00 tiden.

Jag hade en tid hos barnmorskan för en rutinkoll av vikt, blodtryck och lite sån saker. Jag höll alltså på att försova mig, trots en sen eftermiddagstid. Jag var så trött och kände mig helt förstörd. Jag gick in på toaletten, möttes av ett groteskt face i spegeln, tittade lite närmre och tänkte: Shit! Vadå "det finns inget så vackert som en gravid kvinna" bullshit! Jag skakade på huvudet, tog mitt provrör som låg på handfatet och fyllde röret (inte lätt att kissa i ett rör, bättre nuförtiden med en stor mugg).

Jag försökte snygga till mig, men det var helt hopplöst, jag var skit ful! Huvudvärk hade jag också, fast det hade jag haft ett tag, det var inte så farligt utan bara lite diffust, så det kunde jag stå ut med.

Jag var 17 år, folk hade redan förutfattade meningar så jag ville inte klaga över lite huvudvärk och så tänkte jag att det säkert var en helt vanlig gravidkrämpa.

Jag gick till barnmorskan, som alltid brukade be mig sitta ned framför henne, så att man kunde prata lite om graviditeten osv.

Den här gången bad hon mig gå till vågen med en gång.

- OJ, utbrast hon när hon såg vad den stannade på.
Jag hade gått upp sex kilo på två veckor.

- Amen så mycket har jag nog inte ätit, sa jag.

- Neee... Svarade hon helt sammanbitet.

Hon frågade efter mitt urinprov, satte en sticka i det och efter en liten stund sa hon.

- Mmmm...

Jag minns att det var en konstig och stel stämning och jag försökte skämta till det lite och få henne att skratta, men det gick inte...

Hon frågade om jag hade huvudvärk och om jag kände mig trött, och jag sa som det var.

Sen tog hon blodtrycket och utbrast.

- Japp, du har havandeskapsförgiftning.

- Ok? svarade jag.

- Ja, du är väldigt sjuk och måste åka in till förlossningen, nu, kanske helst igår, sa barnmorskan.

Jag kan erkänna att jag inte fattade någonting, jag kände mig helt frisk, bortsett från lite huvudvärk och trötthet. Barnmorskan ringde till förlossningen och sa att jag skulle komma in, hon lät så himla allvarlig, men jag tänkte hela tiden att det inte var någon fara. Hon frågade mig om hon skulle ringa ambulans eller om jag hade någon som kunde köra dit mig, eftersom både jag och min dåvarande sambo var 17 år och därav inga körkort.

Jag minns faktiskt inte om x var med på det här besöket eller inte, han brukade vara det, men han var med in till förlossningen. Min mamma kom och hämtade oss och körde till förlossningen med en gång. Jag hämtade inte ens några kläder hemma eller någonting.

Väl inne på förlossningen så får jag reda på ganska omgående att jag ska bli inlagd, minst en natt.

Jag hatar att sova på sjukhus och tvingade dom att tillåta att x skulle få sova kvar, jag fick som jag ville.

Olika barnmorskor kom in i rummet en gång i timmen och tog blodtrycket. Varje gång jag skulle kissa så fick jag göra det i ett bäcken (en stor plåtburk).

Morgonen den 11 november 1999, gravid i v33+6, kom doktorn på rond vid ca kl 10:00.

Hon sa att mina värden inte såg så bra ut och att läget var rätt kritiskt.

När hon står och pratar så hör jag typ ingenting, jag hörde bara: 

- Blablablablablablablabla, vi måste plocka ut bebisen, nu.

Va!?!? Nej, det går ju inte.

1. Jag ska föda ut den själv.

2. Den är inte klar.

3. Jag ska åka hem idag.

Det var dom första tankarna som kom upp i mitt huvud, men jag minns inte vad jag sa till henne.

Samtidigt som hon står och ger mig all info som ändå inte går in i huvudet så terror ringer min sjukhustelefon, jag lyfter och lägger på luren, så att det ska sluta ringa. Den ringde säkert 10 gånger.

Det var min mamma som var helt orolig.

Det kom in massor helt stressade människor in i rummet, en spruta här och en där och lite dropp här och något annat där, allt gick jätte fort. Det var en kaotisk i rummet.

Ingen sa direkt något, alla bara slet i mig och när jag ifrågasatte det hela så sa dom bara.

- Vi måste göra det här, nu.

- Vill du vara vaken eller sövd!? Frågade en av läkarna.

- Öööh, var allt jag fick fram.
Jag bara tjöt för att jag var livrädd.
- Du får vara vaken, sa någon.

Min oroliga mamma kände på sig att något inte stod rätt till, så helt plötsligt kom hon med in i rummet, och så började hon också tjuta.

Jag fick en kram av mamma som sa att allt skulle gå bra osv.
- Bara dom inte kör in något i röven, fick hon som svar.

Sen körde dom ner mig till operationen.

Jag låg i sjukhussängen i korridoren och skakade så att jag lyfte från sängen. Jag var i chock och frös som bara den.

Medan jag låg och väntade på min tur, så kom även min syster (vi skulle luncha på mitt rum), som möttes av en helt förstörd mamma.
Hon började säkert med tjuta.

Inne i operationssalen var det väldigt många människor men jag såg inte så mycket, allt var lite suddigt, mitt blodtryck var så högt att det tryckte på ögonen... 

Jag skulle få bedövning i ryggen. Jag minns bara att det var väldigt svårt att böja sig så mycket framåt när man hade en stor mage i vägen.

x satt vid ena sidan av mitt huvud och en manlig sköterska satt vid andra sidan huvudet.

Jag vet inte om jag fick något lugnande eller om chocken lade sig, men jag slutade skaka och tjuta, istället blev jag bara väldigt frågvis.
Jag försökte fejka att jag hade känsel ett bra tag, men till sist så fattade dom och började operationen.

Jag fick för mig om att jag ville ligga på ett speciellt sätt med benen, läkarna sa att jag ändå inte kände något, men jag tvinga dom att lägga mina ben i kors ändå. Jag kände inget och fantomkänslan gick inte bort och det var bara obehagligt, så jag sa att dom kunde lägga tillbaka mina ben igen.

Jag tittade upp i taket, blod!?
- Jag ser att det är blod i taket.

Nej, nej, sa den manliga sköterskan och tog mitt huvud åt sidan...

Nu kan du börja må lite illa sa kirurgen. Det var inget jag inbillade mig om, jag mådde helt plötsligt skit illa.

Jag var tvungen att spy. Kanske bland det konstigaste jag gjort, att spy utan att kunna ta i med magmusklerna. Jag var ju bedövad från strax nedanför bysten och ner till tårna.

Jag kände hur dom slet och drog, jag gled nedåt en bit i sängen.

Sen hörde jag ett gurglande ljud. Dom höll upp bebisen mitt framför ögonen på mig, men jag såg inte vad det var för kön. 

- Är det en tjej eller kille? frågade jag samtidigt som jag rörde med mitt pekfinger på pyttehälen.

- En tjej ser du väl! Utbrast sköterskan glatt.

Sen försvann så gott som alla ut ur rummet, x följde också med. Jag låg där och försökte förstå, att det där var min bebis som dom precis gick iväg med. Min bebis som egentligen skulle ligga i min mage fortfarande.

Lilla bebisen fick vara i kuvös med lite extra syre och andningshjälp (c-pap) första dagarna.

Hon var stark redan då och skötte sig galant hela tiden.

Jag var sjukare än vad jag själv kunde förstå, jag hade ju känt mig frisk.

Fast efteråt, när jag var frisk, så kände jag hur dåligt jag hade mått.

Bebisen och jag skulle visst vara glada som levde.

Dom sa ju aldrig riktigt rakt ut hur det låg till, fören efteråt.

För att dom skulle försöka få mig att förstå hur illa det verkligen var, så sa dom.

Har man 1,5g äggvita i urinen, så överväger dom att lägga in patienten.

Har man 2g äggvita i urinen, blir man inlagd.

Vid 3,5g överväger dom kejsarsnitt.

Vid 4g äggvita, så gör dom snitt.

Jag hade 3g när jag blev inlagd (vilket ingen sa något om då) och dagen efter hade jag över 9g äggvita i urinen och ett blodtryck på 150/115. 

Och som ni såg på bilden förut så var jag även rätt svullen...

Jag var inlagd i 2 veckor och Nora i 3 veckor. 

Det kändes hårt att behöva sova i ett helt annat rum, på en helt annan våning, än min bebis.

Jag fick en polaroidbild på henne som jag låg och tittade på hela tiden, hon var skit söt, på riktigt. 

Alla andra bebisar såg ju likadana ut, rätt fula var dom med.
Fast inte min, för hon var unik.