Seg som en jävla daggmask

Förut när jag skulle åka till dagis så låg det en daggmask precis bredvid mitt cykeldäck. "Blä, vilket äckel" tänkte min hjärna helt automatiskt. Jag backade inte över den, utan snirklade ut cykeln. Sen körde jag till dagis och var hemma efter en halvtimma igen.
Masken låg kvar på exakt samma ställe, så jag fick snirkla in cykeln igen. Hade det inte varit för att jag kände igen mig helt mycket i masken så hade jag förmodligen kört över den, båda på dit och hemvägen.
Nu känner jag att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här jävla daggmasken. Jag har typ glömt var det var jag ville ha sagt med den.
Det jag ville komma till var iaf att jag ska och träna, så börjar jag med en daggmask, skapligt långsökt.
Men det är ju som så att jag har inte tränat på fyra veckor nu (inte ens gjort en endaste armhävning, fan hörrni, sorry för det). 
Jag är alltså jävligt seg, slapp och slemmig, precis som en daggmask.
Seg i huvudet, slappa muskler och slemmig i halsen. Jag är så trött på att vara halvsjuk nu, så jag skiter fullständigt i att man inte ska träna när man är sjuk. Va fan, jag har ju inte blivit frisk på fyra veckor!? 
Så nu åker jag och tränar. Och jag ska vara helt ärlig nu. Det känns inte ett dugg kul att åka till gymmet, jag har varit ifrån det för länge. Så just nu känns det skiiiit segt... 
Men nu fan ska jag komma igång igen! 
Min kropp behöver det och min hjärna behöver det, slemmet kanske helt enkelt med behöver det.

Daggmasken